Livet...

Tänk hur livet bara kan släckas, för att aldrig tändas igen.
Det är så overkligt, man kan bara inte tro att de är sant!
Ena sekunden här, andra inte...
Så fulla av liv...sen inte
Det är bara inte rätt.
Så hemsk, så orättvist!

Jag spenderade mycket av min barndom med dig och Viktoria. Mina bonus-kusiner, de var ju så kul att jag helt plötsligt fick kusiner i min egen ålder. Sedan kom Markus och Henke mina små kusiner.  Men just då var dom ju för små för att hänga med i våra svängar. Vi hade allt mycket hyss för oss där i hotlax, eller hur!?
Sedan blev vi äldre och då träffades vi inte mycket. Tills nu i sommar, när du jobbade hos oss.
Då fick jag en chans att lära känna dig igen.
Önskar att den tiden inte tagit slut, jag skulle ju höra av mej nästa stora husfest vi hade.
Tyvärr hann vi aldrig med det...

Johan du var en väldigt fin människa! Som verkligen förtjänade att göra allt det du drömmde om!
Men de här kan ju inte vara slutet, de vägrar jag tro.
Gud tror jag inte på, om han fanns så skulle något sånt här hemskt inte hända.
Men någonstans är du, där du har de bra!
Vila i frid min kära bonus-kusin!


Ni som stod Johan närmast och nära, jag tänker på er, i denna fruktansvärda saknad!



RSS 2.0